Stugubacken, från äng till skog till äng igen

Vissa växter och djur kräver hävd för att inte konkureras ut. De trivs på näringsfattig mark och behöver mycket ljus. För att bevara ängsmark och dess fauna måste vegetation tas bort kontinuerligt och det kan ske genom att hålla betande djur på området, bränna det eller genom slåtter.

I Stugubacken, som ligger sjutton kilometer från Kilafors efter vägen mot Katrineberg på Hanebo Finnskog, bedriver Naturskyddsföreningen Hanebo (NFH ) sedan hösten 1998, ett projekt för att se vad som händer om man återskapar en del av det forna odlingslandskapet efter år av skogsplantering.

Finns de gamla växterna kvar? Vilka växter kommer fram direkt? Vilka om något år? Hur utvecklas området?

Projektet syftar till att studera förloppet. Att se vad som händer och när det händer avseende växtlighet och blomster på den återskapade ängsmarken.

I Stugubacken hade marken varit igenplanterad med granskog i drygt trettio år.

Här är berättelsen om resan från äng till skog tillbaka till äng.

Stugubacken en uråldrig plats för mänsklig aktivitet och mellanmänskliga möten. Från slutet av 1500-talet var Stugubacken en finnbosättning, men byn har troligen en äldre historia än så. Stugubacken var en viktig knutpunkt för olika färdvägar bl.a. kurir-, malm- och persontransporter.

I ett dokument daterat 10 februari 1597 omnämns finnen Lars Persson som slog sig ner i Stugubackssjöns östra del. Från denna plats expanderade så småningom byns jordbruksmarker och som mest fanns ca femtio hektar inägomark, åker och äng, fördelade på sex-sju gårdar

Förutom jordbruk präglades byn av ett aktivt skogsbruk och från 1759 ägdes skogen av Kilafors Järnbruk. Ett större ångdrivet ramsågverk låg på 1800-talet vid sjöstranden.

Byn var aktiv fram till 1940-talet. Som mest bodde ca 150 personer i och omkring Stugubacken. I mitten av 1950-talet byggdes en bilväg genom byn, det var då avflyttningen tog fart.
År 1969 planterade Stora Skog gran på all åkermark i byn. Numera finns fyra gårdar kvar, en av dem är ett åretrunt boende.

Projektet inleds.

I samband med att Stora Enso hösten 1998 skulle gallra i den planterade skogen väcktes tanken av Kjell Olsson, som då bodde i Stugubacken, att återskapa en del av det forna öppna landskapet. Kjell frågade NFH om vi var intresserade av idén och vi tyckte att det lät intressant. Markägaren ställde
sig också positiv till tanken att avverka ett område mellan Hula-Hula- och Katrinebergsvägen.

Under oktober 1998 avverkades området men först efter midsommar 1999 var marken så torr att rismassorna kunde fraktas bort utan att maskinerna lämnade minsta spår efter sig.

Åkern kommer åter fram vid ängen

Det landskap som såg dagens ljus var två hektar före detta åker- och en hektar ängsmark.
I området fanns flera odlingsrösen, rester av en brukningsväg och gärdsgårdar. Åkermarken låg centralt i området, granskogen var så tät att inget växte där, marken var täckt av kottar och barr.

Ängsmarken var som en krans runt åkern, den marken var aldrig igenplanterad. Ängarna och brukningsvägen var gräsbevuxna och där träffade man på flera av de växter som etablerade när jordbruket blomstrade i byn. Bland växterna kan nämnas prästkrage, liten blåklocka, ormrot, skogsklöver, och orkidéerna nattviol, grönkulla och jungfru Marie nycklar.

I södra delen av åkern, samt i kanten av granhulten som var kvar, växte en märklig förekomst av blåsuga. Det var bara bladrosetterna, alltså den nedre delen av växten, som växte där troligen har de överlevt ”de mörka åren” på det viset. Blåsugorna blommade utanför ”granskuggan” . Växten har, på försommaren, kransar med vackra blåaktiga, ludna blad runt om stjälken och med små blå blommor i bladvecken. Den blommar i maj-juni, senare på sommaren är hela växten grön.

Jonas Lundin på Länsstyrelsen i Gävle gjorde den 25 augusti 1999 en skötselplan för området, den ingår i ”Markernas Mångfald”, som drivs i samarbete mellan Länsstyrelsen och Jordbruksverket.

Under hösten fälldes flera björkar och enar på ängsmarken för att få in mer ljus. Ännu ett odlingsröse togs fram. I stort sett hela åkermarken krattades, det var ett lager av minst 1,5 dm ris, kottar och barr som sedan brändes, allt enligt skötselplanen.

I slutet av maj 2000 kom belöningen för allt arbete. Då var hela åkermarken översållad av frodiga styvmorsvioler i alla nyanser och av vit sandtrav. Efter styvmorsviolerna blommade på åkermarken i stort sett alla de växter som redan fanns på ängsmarken d.v.s. prästkragar, ängs- och blåklockor, daggkåpor, blekstarr, vårbrodd osv. Solljuset och den näring som de avverkade granarna inte längre behövde gjorde att de mängder av frön, som fanns kvar i marken sedan jorden brukades, fick kraft att växa.

År 1965 rapporterade Johan Viger förekomst av fältgentianan från Stugubacken. Den återfanns igen 2001. Från att ha varit ca tjugo exemplar det första året var det år 2013 mer än tusen plantor. Fältgentianan har blålila blommor men 2013 fann vi även tre vita exemplar .

Fältgentianan liksom blåsugan och en del andra växter, som är beroende av slåtter och betande djur, har blivit allt ovanligare nu när ängsmarkerna växer igen. Därför är det extra glädjande att flera av de växterna åter blommar i Stugubacken.

Brudsporrarna som växer på ängen till höger om grinden och smörbollarna lite längre bort, är de enda kända inplanteringarna efter projektets början.

Värt att notera är att det i byn, på ca 320 meter över havet, i slutet av 1700-talet planterades en ek. Den står vid gården i korsningen och är i dag stor och ståtlig. Två ytterligare ekar planterades av Kjell på 1990-talet, de trivs också bra på denna, för ekar, höga höjd. Tibasten är en vanlig växt i byn och en del av buskarna är mellan en och två meter höga.

Får och kor spelar åter en roll.

Sedan 2001 har det funnits får i hagen från mitten av juni till mitten av september varje år. De senaste tre åren har tre fjällnära kor gjort fåren sällskap. Djuren kan vara på platsen tack vare hjälpen från de boende där. De ger djuren vatten och håller ett öga på dem.

Får och kor är viktiga i sammanhanget. De betar det mesta, dock inte den fyrkantiga johannesörten. Varför? Djurens tramp gör att växternas frön har lättare att etablera sig. Enligt skötselplanen får det inte tillföras näring och/ eller annat foder än det som växer på platsen.

Åkermarken delas i två delar till mitten av juli för att betet ska bli effektivare, därefter öppnas området och stängslet sätts i stället runt den känsligaste ängsmarken.

Årlig slåtter

Åkermarken slåttas med slåtterbalk och röjsåg i slutet av juli varje år. Fältgentianan blommar från mitten av juli och för att fröerna ska hinna mogna slås ”Fältgentianornas äng” senare på säsongen d.v.s. den andra söndagen i augusti. Då räfsar vi hela området utom den ängen. NFH är glada för alla som kommer och hjälper till med det viktiga arbetet med att räfsa och välkomnar gärna fler att delta i såväl detta som i den årliga skötseln. I samband med slåttern bjuds på energigivande fika.

Projektets framtid.

Projekt Stugubacken fortgår. Vad som händer i framtiden har vi ingen aning om men vi har i alla fall fått svar på frågan om växternas överlevnadsförmåga . Trettio års ”vila” kan de flesta växterna klara, även fältgentianan som troddes vara förlorad för Stugubacken.

”En äng sitter inte bara fast i backen” sa Kjell Olsson. Även fjärilar, insekter, fåglar och andra djur gynnas av mångfalden på åker och äng.

En plats att njuta!

Många besöker kullen, där bänkar och bord är placerade och en gästbok finns i brevlådan. Alla njuter då av stillheten och den vackra öppna platsen mitt i skogen.

Just i år har dock inte blomsterprakten varit lika frodig som tidigare. Vädret har varit annorlunda med sommarvärme i april och aprilväder i juni följt av värmebölja i juli.

För dem som en gång bodde i Stugubacken hade det kanske varit ett nödår.

På midsommardagens morgon 2014 sändes flera inslag från och om Projektet i Stugubacken i programmet ”Naturmorgon” i radions P1. Det var då + – 0 grader med markfrost och blåst.
Kallt men det var i alla fall myggfritt.

Stugubackens ängsmark är åter en plats med blomsterfägring och artrikedom. En plats där lugnet råder och skönheten alla årstider är hänförande. Har du ännu inte njutit av en stillsam stund på ängen så föreslår vi att du tar vägen förbi med en fika i väskan och kameran i handen. Välkommen!

Karin Engvall och Kent Westlund aktiva i Naturskyddsföreningen Hanebo

2020-02-05